Även bakom kulisserna fanns det hinder i vägen för undertecknandet den 25 mars 1957! En tågvagn som kom på avvägar, alltför nitiska städerskor och strejkande studenter var bara några faktorer som hade kunnat ändra historiens gång. Albert Breuer, som var med och organiserade ceremonin i Rom rent praktiskt, delar med sig av sina minnen på ett levande och underhållande sätt.
”Vi hade bara några dagar på oss för att få allt på plats: att få materiel levererad till Rom, fördraget utskrivet på papper och de praktiska arrangemangen att fungera in i minsta detalj.
Några dagar före den 25 mars avgick en tågvagn från Bryssel via Luxemburg till Rom. Ombord på tåget fanns alla översättningar och kopior av texten samt allt som behövdes för att organisera evenemanget. Jag var med på tåget för att se till att allt kom fram ordentligt. I Basel beslutade de schweiziska myndigheterna att kvarhålla tågvagnen. Jag försökte lösa problemet genom att ringa några samtal, jag blev arg, men ingenting hjälpte, så jag fortsatte resan till Milano där jag skulle få ut godset. När jag kom fram försökte jag leta reda på ”min”tågvagn, men den var borta med alla dokument! Efter ett antal efterforskningar och en del kallsvett hittades tågvagnen till slut … utrangerad på ett sidospår några kilometer bort. Sent omsider kunde vi fortsätta färden till Rom.
Väl framme i Rom fortsatte vi att renskriva fördraget på maskin, men det var inte den slutliga versionen. Det som vi hade med oss var nämligen ett utkast, fotokopierade lösa blad med överstrykningar som skulle sättas ihop på ett tryckeri i Rom.
På slottet Val-Duchesse i Bryssel arbetade experterna dygnet runt, vägde ord och uttryck på guldvåg– precis som nu, inget har förändrats – och när de hade kommit överens om en formulering ringde de till oss i Rom och bad oss föra in ändringarna i texterna.
Golvet var belamrat med papper och stenciler, nedkladdade av tillägg och överstrykningar. När städerskorna kom på kvällen för att städa slängde de alla papper som låg på golvet! Allt var borta, kört till soptippen! I förtvivlan ringde vi till Val-Duchesse och bad om fler maskinskrivare, och på så sätt fick vi fram nya stenciler.
Men vi måste också sätta samman texterna. Universitetet i Rom skickade studenter som för några lire i timmen åtog sig arbetet, men lugnet varade inte länge: redan nästa dag hade de gått i strejk, ”sciopero”! Studenterna krävde en löneökning på 200 lire i timmen.
Alla dessa praktiska problem ledde till att när dagen för undertecknandet infann sig, var den slutliga ombrytningen av texten inte klar. Ministrarna och delegationscheferna skrev under en bunt blanka papper! Det var bara den första och den sista sidan i de båda tegelstensvolymerna som hann tryckas i tid. Mellan dessa båda sidor fanns det enbart blanka sidor. Utöver ett fåtal invigda var det ingen som märkte något… Det största problemet var att hindra journalisterna från att komma för nära. Vi kom undan med hedern i behåll! När det var dags att försegla fördragen, vilket innebär att de antas officiellt, hade allt lyckligtvis återgått till ordningen.
Jag fortsatte att bidra till Europasamarbetet och anordnade drygt 20 möten inom ramen för Euratom i Bryssel och i utlandet. Jag var också med om att anordna ett tiotal möten i Europeiska rådet.
Efter alla dessa år lever minnena tydligt kvar hos mig och jag är fortfarande lika stark anhängare av det Europasamarbete som jag såg spira. ”
