Vi bad två f.d. kommissionärer, Etienne Davignon och Frans Andriessen, att ge sin personliga skildring av Europasamarbetets historia och avslöja sina förhoppningar om EU:s framtid. Så här sa de:
Vilken händelse har gjort starkast intryck på dig sedan Romfördraget undertecknades?
Etienne Davignon var kommissionär med ansvar för den inre marknaden, tullunionen och industrifrågor 1977–1985 samt vice ordförande för kommissionen 1981–1985.
Etienne Davignon: Den händelse som har gjort störst intryck på mig är utan tvekan den som samtidigt är den mest konkreta symbolen för EU:s existens, dvs. införandet av euron. Det är ett bra exempel på hur det europeiska samarbetet har ändrat vårt dagliga liv. I historieböckerna står det att ett av kännetecknen på en nationalstat är dess valuta. Miljoner européer har skrivit historia genom att använda en gemensam valuta – euron – som symbol för en kontinent som har återförenats efter långa perioder av förödande krig. För mig är det den tydligaste symbolen för den vattendelare som upprättandet av EU blev. Med den gemensamma valutan har européerna föregått med ett enastående exempel, nämligen en union som bygger på en gemensam vilja hos de länder som ingår i den.
Frans Andriessen var kommissionär med ansvar för förbindelserna med Europaparlamentet och konkurrens 1981–1985, och under Jacques Delors två första mandatperioder som kommissionens ordförande hade han ansvar för jordbruk (1985–1989) samt yttre förbindelser och handelspolitik (1990–1993).
Frans Andriessen: Utan tvekan Berlinmurens fall 1989 och de framtidsutsikter som detta skapade för den vidare utvecklingen av den europeiska integrationen. Men också Tysklands återförening, Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens kollaps, även om begreppet ”Europeiska unionen” officiellt ännu inte hade antagits. Tyvärr har det sätt som vi hanterat utvidgningsstrategin på inte riktigt anpassats till problemens fulla vidd. Vi har i synnerhet lagt alltför stor tonvikt vid utvidgning och inte tillräckligt vid fördjupning. Det är delvis skälet till att vi nu när det gäller institutionerna på sätt och vis befinner oss i en återvändsgränd. Men det ändrar inte det faktum att det var ett historiskt ögonblick för Europa och den europeiska integrationen, och för resten av världen.
Vilka är dina förhoppningar för EU under de kommande 50 åren?
Etienne Davignon: Allt jag önskar för de kommande åren är att medlemsländerna fortsätter att tro på EU och att de har kvar ambitionen att förverkliga grundtanken bakom det projekt som pågår sedan 1950-talet, dvs. att länderna solidariskt agerar tillsammans i sin vilja att inte låta slumpen avgöra. Vi vill påverka vår framtid utan att låta händelser och tillfälligheter få styra. Om vi inte släpper taget om den ambitionen, kan vi komma fram till vilka områden och vilka frågor vi ska samarbeta om. Det är viktigt att ha ett övergripande mål och inte bara enskilda delmål. Det övergripande målet är att fortsätta samverka i syfte att vara med och påverka utvecklingen av den värld som de som nu bär ansvaret för den ska lämna vidare till kommande generationer. Vårt EU bygger på våra samlade värderingar, som inte ser mångfalden som något problem utan bejakar den helt och hållet. Vi delar alla denna strävan att bygga ett EU som präglas av såväl enighet som mångfald, ekonomiska framsteg och social rättvisa. Ett EU som värnar resultatet av 50 års solidaritet och gradvis integration och som knyter nära band med sina samarbetspartner.
Frans Andriessen: Världen är så annorlunda nu jämfört med för 30–40 år sedan! Mitt intryck är att utvecklingen går allt snabbare till följd av globaliseringen. Samtidigt som nya ekonomier växer fram i Kina, Indien och Sydamerika blir USA:s anseende och inflytande allt svagare. Världen kommer att förändras radikalt under de närmaste åren, vilket gör det svårt att förutspå vad som kommer att hända. Men jag tror att de globala problemen när det gäller klimatförändringar, miljöfrågor, energiförsörjning, naturresurser och vattentillgång kommer att få ett överväldigande genomslag under de kommande åren. Just detta kanske blir den nya utmaning som krävs för att EU ska driva integrationen vidare, på samma sätt som tanken om att förhindra krig var huvudsyftet i den första integrationsfasen. Genomslaget av dessa enorma hot mot mänskligheten skulle kunna få oss att tillsammans med resten av världen försöka hitta gemensamma lösningar på dessa problem. Det är ett tillfälle som vi bör utnyttja. EU var inte ett led i en naturlig historisk utveckling utan resultatet av en viljeakt. Om vi vill kan vi göra om det, och kanske med ännu bättre resultat, eftersom omständigheterna inte är desamma. Ett sätt att göra det på är att vi antar utmaningen att rädda jorden och framtiden för kommande generationer.
