Vilken händelse har gjort starkast intryck på dig sedan Romfördraget undertecknades?
Raymond Barre var vice ordförande för kommissionen (1967–1973) och kommissionär med ansvar för ekonomiska och finansiella frågor.
Raymond Barre: När det gäller utvecklingen av EU har jag sedan 1960 varit med om ett rad händelser som ofta varit oväntade men alltid gynnsamma för detta stora projekt. Men jag tror ändå inte att ni blir förvånade om jag säger att det som har gjort störst intryck på mig sedan Romfördraget undertecknades är genomförandet av Ekonomiska och monetära unionen. År 1969 lade jag fram de första förslagen till det som senare skulle bli EMU, och de godtogs av stats- och regeringscheferna vid ett toppmöte i december 1969 som underlag för framtida åtgärder. Senare blev det min uppgift att som Frankrikes premiärminister införa Europeiska monetära systemet. Efter mycket hårt arbete och en obändig politisk vilja från fransk och tysk sida inrättades Ekonomiska och monetära unionen 1999. Allt som sker inom Europeiska gemenskapen kräver tålamod och massor med tid.
Mario Monti var kommissionär med ansvar för den inre marknaden (1995–1999) och för konkurrens (1999–2004).
Mario Monti: Det integrerade EU är ju inte någon statsbildning utan en tämligen dynamisk process som utvecklas genom framgångar och motgångar. Båda är av avgörande betydelse i detta unika historiska äventyr. Även integrationens ”icke-händelser” är av grundläggande betydelse. Mot den bakgrunden är följande tre datum viktigare för mig än andra:
- Den största positiva händelsen är Europas återförening den 1 maj 2004. Den är beviset på att en modell som utarbetades för 50 år sedan kan fungera under utomordentligt svåra och fullständigt oförutsebara förhållanden och uppfylla länders och folks strävan efter demokrati och ekonomiska och sociala framsteg.
- Den största negativa händelsen är att fransmännen röstade nej till det konstitutionella fördraget den 30 maj 2005, liksom det nederländska folket några dagar senare. Detta bromsade EU:s möjligheter att snabbt uppnå sina mål och avslöjade hur stor klyftan hade blivit mellan EU:s medborgare och de institutioner som förväntas försvara deras intressen. Det visade också med motbjudande tydlighet hur cyniska politiska ledare och deras anhängare i många EU-länder hade blivit när det gällde att skylla på EU för att dölja sin egen brist på ledarskap och oförmåga att själva ta ansvar. Detta monumentala bakslag kan dock visa sig vara ett välbehövligt sanningens ögonblick som kan leda till grundlig eftertanke om hur man ska få förtroendevalda politiker, såväl nationellt som inom EU, att visa större mognad och ansvar.
- Den främsta ”icke-händelsen” under senaste 50 åren, och förhoppningsvis länge än, och den överlägset viktigaste av alla är att EU:s medlemsländer har levt i fred med varandra. Om de inte hade känt sig föranledda att samarbeta i en etablerad struktur, skulle grundarländerna – i synnerhet de båda största – kanhända så småningom ha återgått till gamla vanor, dvs. att föra krig.
Vilka är dina förhoppningar för EU under de kommande 50 åren?
Raymond Barre: Jag hör inte till dem som är rädda för att EU kommer att upplösas till följd av utvidgningen. Jag tror att alla medlemsländer, både gamla och nya, är övertygade om att det ligger i deras intresse att EU befästs och utvecklas. Men det är ingenting som sker i en handvändning. Två områden är enligt min mening avgörande för EU under de kommande 50 åren. För det första måste EU föra en utrikespolitik som innebär att unionen kan hävda sina åsikter och intressen i internationella sammanhang. För det andra måste EU kunna föra en gemensam försvarspolitik, vilket är oumbärligt om man vill bli tagen på allvar. Både på dessa två områden och när det gäller den ekonomiska och monetära unionen, som främst rör ländernas suveränitet, kan man genom kontinuerliga insatser och med fast beslutsamhet uppnå betydande resultat. Detta är grundpelarna i det ”europeiska EU” som jag skulle vilja se genomfört.
Mario Monti: Jag tror att mina tankar om framtiden framgick av mitt svar på den första frågan. Jag vill bara tillägga en sak, inte så mycket på grund av mina tio år som kommissionär (och tre spännande månader som praktikant när Romfördraget var… 7 år gammalt), utan snarare som medborgare i EU, och det är TACK! Jag vill tacka de som arbetar i EU:s institutioner och de som arbetat där tidigare. Naturligtvis måste de, liksom alla andra, sträva efter att göra ett ännu bättre jobb. Men vi är alla skyldiga dem en hel del för att genom sitt arbete har skapat och bevarat ett enat EU.
